facelift

Hösten som brukar vara min favoritårstid. Då brukar alla problem brukar bli bättre, jag kan sluta ögonen och somna om kvällarna. Mina mörka ringar under ögonen och förvirrade närvaro tyder på att saker inte är vad de brukar. 

Hur fan ska man bete sig, vad ska man säga när man inte helt säkert kan säga vad man vill? Du bad mig tänka igenom det en gång till, det har jag. Mer än en gång. Insett att jag inte känner som du, vad som vore så skönt om jag skulle känna, jag gör inte det. Allt vore så lätt om man kunde styra sina känslor. Även andras. 

Undrar om du fick bestämma, skulle du välja att förändra, så jag känner som du, eller att du skulle ändra dina känslor så du inte skulle känna något. 

Hösten för mig; härligt uppfriskande med sina kalla vindar, smått deprimerande med sitt nedtryckande mörker, ensamma vägar och soffor fyllda med filtar, äppelpaj och te. Naturen byter skepnad varje dag och luften har blivit krispigare. Omgivningen är övergiven och låter alla individer vandra för sig själv, tänka. Ett par hörlurar i öronen, på promenad genom solna, på tunnelbanan, väntandes på en sen vän, eller i sängen är ultimat för mig. Min dåliga förmåga att aldrig kunna fatta beslut gnager samtidigt i mig under dessa tillfällen. Det gör att jag aldrig kan vara nöjd med mig själv. 

Hatar att alltid få höra "Du kan ju aldrig vara seriös, Olivia."